Argt Brev Från Argt Barn

Theo Christenson jobbar som bagare på familjeföretaget Kringelgården och är skribent på Stiljournalen.com. Han har sedan barnsben haft ett brinnande intresse för klassisk herrstil och, förutom att ta hand om dottern, ägnar fritiden åt stil, kultur och mat i alla dess former.

Foto: Alfred Grönkvist Albinsson.


Sedan 90-talet har min familj haft som tradition att helgen innan julafton äta julbord på Operakällaren i Stockholm. En tradition som fortsätter än idag och i år blir det min tur att få ta med min dotter på sitt första julbord på den anrika anrättningen.



Bilder från operakallaren.se.


När jag var liten var det klädkod kavaj eller mörk kostym på restaurangen, och man blev nekad inträde om man hade fel klädsel - och det med rätta! Inte ska man sitta i dessa historiebeklädda rum och besudla dem med sneakers och jeans. Jag har ett tydligt minne av två damer som blev nekade i dörren på grund av att de inte uppfyllde de sartoriella kraven. Theo, 5-6 år, fick nog lite gåshud och tänkte ”helt rätt”.


För mig, har julbordet på Operakällaren ALLTID handlat om kläderna, och nästan aldrig om maten. Trots att jag älskar mat mer än vad jag borde. Särskilt julmat. Men det var just det där med att det fanns en regel som sa att ALLA skulle ha kostym. Det var en fröjd för lilla mig och för ögat.


Alla och allting var så stiliga. Man kom fram till operahuset, vid dörren möttes man av en dörrvakt; inte i en illasittande svart polyesterkostym, utan i en lång paletå med mässingsknappar och välputsade skor. Sedan hälsades man välkommen av en garderobiär som hänger in ens ytterkläder. Efter det går familjen i samlad trupp fram till hovmästarpulpeten där restaurangchefen, i en vacker kostym och med en prydlig mustasch, visar oss till bordet. Och som jag skrev ovan, ALLA hade kostym.


Men runt 2008, samlas familjen återigen i foajén och blir placerade vid bordet. Allt är frid och fröjd fram tills det att jag sneglar mot buffén, och vad är det jag ser? En grabb, några år äldre än mig, som står och tar köttbullar, iförd ett par sketna svarta jeans, gymnastikskorna från idrottslektionen och en skrynklig skjorta som hänger utanför jeansen. ”VAD I HELVETE”, tänkte jag. Varför har han inte anständiga kläder på sig? Hur kan man besudla denna vackra institution med så exteremt dåligt omdömme? Sen ser jag ännu en man iförd chinos, skjorta, tröja och konsultdojjor!

Jag var uppenbart upprörd och stirrade argt på dem.


Bilder från operakallaren.se.


Veckan därpå är jag hos mina morföräldrar på deras kontor där de hade en dator som man fick använda när man ville. Jag slog upp datorn, loggade argt in min skolmejl, knappade ännu lite argare in restaurangchefens mailadress, skrev en ämnesrad som inte var alltför arg, följt av ett mail där jag beklagade mig över att man tagit bort det, enligt mig, finaste med hela etablissemanget.


Några dagar senare får jag ett svar. Ett diplomatiskt och värdigt svar där restaurangchefen förklarade att man ville göra detta anrika ställe mer tillgängligt och öppet för alla. Rimligt på ett sätt, men samtidigt kände jag att nej, det ska faktiskt inte vara jeans och t-shirt, det ska vara kostym, skjorta och slips!


Jag vill påminna om att allt detta skedde när undertecknad var 8-10 år gammal. Men vad mer kan man förvänta sig från en grabb som önskade sig en frack i julklapp när han var 3 år.


Vill även passa på att säga att Operakällaren är en restaurang i toppklass, och nu med Viktor Westerlind vid rodret så kommer det bara bli bättre. Vi kan även hoppas på att jag i år kanske inte behöver köa till prinskorven bredvid en jeansklädd man. Både Viktor och hans personal är värda mer respekt än så.



Senaste inlägg

Visa alla