• Theo Christenson

Vilka filmer har bäst kostym?

När det står still i huvudet och inspirationen tryter kan en bra film vara till hands. Här kommer några filmer och serier som kan väcka inspirationen och förgylla vardagen lite.


The Talented Mr. Ripley

Ingen stilblogg utan The Talented Mr. Ripley, med Matt Damon, Jude Law och Gwyneth Paltrow i huvudrollerna. Det finns de som vill tänka lite utanför boxen, och som vid nämnandet av The Talented Mr. Ripley säger “ah du menar Plein Soleil med Alain Delon?” och till dem säger vi bara: ja fast nej. Vi vet att du vet att vi vet att Plein Soleil är originalet men i moderna stilsammanhang, där stilen i filmen även kan appliceras på en man år 2021, är det den från 1999 man tänker på. Ni har alla säkert redan läst otaliga texter om den här filmen så låt mig fatta mig kort; Det finns några outfits och stunder/scener i den här filmen som inspirerar mig något enormt:


Outfit: Dickie Greenleaf har en outfit med beigea/sandfärgade chinos, klassisk vit skjorta med dubbla manschetter, ljusblå slips med beigea och vita ränder, brunt skärp, mörkblå uddakavaj samt ett par pennyloafers i tvåton (brunt och vitt). Hatten kan vi skippa. Den här kompositionen är nedtonad, har en släng preppy i sig och sedan en rejäl nypa avslappnat i sig.


Scen: När Tom Ripley och Dickie är på jazzklubb och Tom imiterar jazzlegendaren Chet Baker och sjunger My Funny Valentine medan Dickie jammar med på saxofon. Jag hade fullkomligt älskat att jamma lite på en jazzklubb i Italien, stå och svettas som en gris medan man röker och sjunger.


Filmen över lag: Sjukt bra film som är perfekt för den stilintresserade. Kostymören har verkligen gjort ett bra jobb och hela settingen i Italien gör det ännu bättre!



American Psycho

Inga filmtips med stilen i fokus utan denna skeva thriller. När jag känner mig risig och behöver ta tag livet och ansikte, slår jag på den här.Rent filmmässigt tycker jag som sagt att den är lite skev och tvetydig. Man förstår ju att Patrick Bateman, som huvudrollen heter, är helt tom på insidan, men så har han ett otroligt djup när det kommer till musik. Det är filmens stora paradox enligt mig... men men. Vad är det som inspirerar här då?


Hudvård och dylikt: I början av filmen får vi följa Patrick Bateman och hans morgonrutin. Lite som när man ser en vlogg med valfri influencer. Det som skiljer här är hur elegant det är och hur han nästan pratar ner till en på ett sätt som får en att känna sig extremt risig. Just den scenen får i alla fall mig att vilja lägga benen på ryggen och flyga in i badrummet, för att sedan tvätta ansiktet så att det till slut sprutar ut exfolierande tvål ur öronen på mig.


Stil- och smakfulla visitkort: Kläderna är ganska lika genom hela filmen. Det är en randig skjorta med vit krage och manschett men med ljusblå eller ljusblårandig “kropp”. Till detta en vacker kostym och en sidenslips. Det kostymören kunde ha gjort bättre är slipsknutarna, de är lite för stora och livlösa. Scenen med visitkorten gör hela filmen. Korten i sig är fantastiskt snygga. Men det är den uppenbara medvetenheten hos samtliga i rummet som gör det hela så bra. ALLA bryr sig om sitt yttre, och man jobbar hårt för det. Ingen, eller väldigt få, har den medvetenheten idag.


Filmen över lag:

Bra film, lite skev men det är min åsikt. Gillar man det råa och brutala är det en film för dig. Den har det här mörka och lite obehagliga 90-talsstuket över sig som många filmer från den tiden har. Ett tips är: ta hand om ert yttre och klä er väl precis som Patrick Bateman, men sträva inte efter att vara som han, för det slutar bara illa.



Dom över död man

En av mina absoluta favoritfilmer om en av Sveriges kanske modigaste journalister för sin tid - Torgny Segerstedt. Mannen som trotsade Folkhemmets urfader Per-Albin Hansson, H. M. Kung Gustav V, Utrikesminister Christian Ernst Günthe och självaste Hitler. En modig journalist och teolog som, enligt mig iallafall, stod för förnuftet och sanning under en tid när ingetdera existerade i överflöd.

Nog om Andra Världskrigets hemskheter. Nu pratar vi stil.


Kostym: Här har kostymören gjort ett fantastiskt bra jobb. Man har dykt rakt in i hur modet såg ut på̊ 30–40-talet och verkligen lyckats. Frackarna är helt okej för att vara en svensk film, västarna har gummisnodd och inte helrygg samt sticker ut en bit under kavajen. Men, västarna är ändå en bra bit upp så man har gett det ett försök. I övrigt är kostymerna riktigt snygga med bra passform. Slipsknutarna är små̊ och skorna välputsade.


Casting: När man gör filmer eller serier om personer, nutida som historiska, är det viktigt att man hittar någon som både spelar bra och är lik personen man ska gestalta. Här har man verkligen gjort det. Gustav V ser ut som Mr. G och P-A Hansson ser verkligen ut som P-A Hansson. Allt från dialekter till manér.

Elegant motstånd: Det mest eleganta i filmen är Torgny Segerstedts ihärdiga kamp mot nazismen, och kampen för rättvisa, yttrandefriheten och freden. Det krävs en del för att gå mot både Sveriges regering och kungahus, men även en av de värsta diktaturerna i världen.



Sex & the City, eller snarare Mr. Big

Den här hade ni nog inte väntat er. Men det finns mycket inspiration att hämta från denna ikoniska serie med två lika ikoniska filmer. Dammodet är ett absolut givet inslag, men lika barn leka bäst som man brukar säga. Och varför säger jag det? Jo, för huvudpersonens stora kärlek, Mr. Big, har en i serien förträfflig stil!


Stilen: Som de flesta som jobbar på̊ ”bank”, har Mr. Big kostym till vardags. Men som vi alla vet, handlar det inte om själva plagget utan om bäraren. Man ser väldigt tydligt om någon kan bära upp en kostym, och det kan han. Det är bra passform, små tighta slipsknutar, snygga skjortor. Hela Mr. Big skriker att han har pengar men det är ett knäpptyst skrik, ett smakfullt sådant.


Serien över lag:

Fantastisk serie! Alla män som tycker att det är kvinnligt trams tycker jag ska ta sig en funderare. Säger inte att man måste tycka om den, men skippa fördomarna.



Theo Christenson

Senaste inlägg

Visa alla